SINTEF testade underställen som stickades enligt Brit Vinje Lyngstads metod två gånger, 1995 och 1997. Testerna visade att underställen fungerade bra när testpersonerna växlade mellan hårt arbete och vila i kyla, och att de inte behövde lanolinbehandling för att hålla värmen. Här är vad som testades, vad SINTEF kom fram till – och vad det betyder för plaggen i dag.
Bakgrunden: en tröja till Eilif
Brit stickade i källaren i ett gammalt bönehus på Lyngstad. Hennes man, Eilif, frös när han arbetade ute på gården och i skogen, och 1994 uppfann Brit en stickmetod med luft instickad i maskorna. Den 1 december 1995 vann hon SND:s idé- och innovationspris Reodor. Metoden är inte patenterad. Hela historien hittar du på sidan om uppfinningen bakom Lanullva.
Vad testades?
Plaggen som SINTEF testade var dåtidens underställ, stickade av tjockare ull med hög halt av lanolin (ullfett). SINTEF beskrev stickningen som «en tjock och öppen struktur» med «mycket luft mellan fibrerna». Testerna var uppdrag från familjeföretaget, som då hette Vinje Klær. De var inte certifieringar eller godkännanden.
1995: växling mellan hårt arbete och vila
I SINTEF:s klimatkammare i Trondheim testade sex män underställen vid +5 °C. De cyklade i 40 minuter med hårt arbete, vilade i 20 minuter och upprepade det en gång till. Under tiden mätte SINTEF hudtemperatur och svett, och testpersonerna svarade på hur de upplevde det.
Testpersonerna svettades lätt under arbetsperioderna, som man gör vid hårt arbete. Men de blev varken obekvämt varma medan de arbetade eller obekvämt kalla under pauserna. SINTEF drog slutsatsen att underställen «verkar fungera bra under förhållanden med varierande arbete och vila i kall miljö».
1995: fälttest på Svalbard vid −23 °C
Den 24 mars 1995 provades underställen på Svalbard. De användes som enda underställ under en vadderad snöskoteroverall på en tur på tre timmar, vid −23 °C och i cirka 60 km/h. Sensorer på vad, lår, mage, bröst, axel och övre delen av ryggen mätte hudtemperaturen under turen.
SINTEF kallade resultaten «mycket lovande». Tillsammans med vindtäta ytterkläder höll underställen nästan normal temperaturbalans vid låg aktivitet. Underställen upplevdes inte heller som kliande, även när de bars direkt mot kroppen, men SINTEF påpekade att upplevelsen kan variera från person till person. Fälttestet var en enda tur, inte en större studie.
1997: med och utan lanolin vid −10 °C
På den tiden tvättades underställen på ett speciellt sätt för att ta vara på lanolinet i ullen. 1997 ville familjeföretaget veta om lanolinet faktiskt betydde något för värmen. Sju män gick på löpband i 40 minuter, vilade i 20 minuter och gick 40 minuter till i ett klimatrum på −10 °C. Var och en gjorde testet två gånger: en gång i lanolinbehandlade underställ och en gång i samma underställ där lanolinet var urtvättat.
Resultatet var att underställen inte behövde lanolinbehandling för att hålla värmen. Enligt SINTEF följer isoleringsförmågan luftmängden i stickningen: ju mer luft, desto bättre isolering. Därmed kunde tvättrutinen förenklas.
Vad betyder testerna för plaggen i dag?
Testerna gällde plaggen så som de var på 1990-talet. Plaggen som testades var gjorda av tjockare ull med lanolin. I dag stickar vi med samma metod i mjuk merinoull, i Havbris och Hustadvika. Garnet är alltså ett annat, och mätningarna från 1995 och 1997 gäller de testade plaggen, inte dagens. Det som är detsamma är idén: luft instickad i maskorna, gjord för växlingen mellan aktivitet och paus.
Kort sammanfattning
- 1995, klimatkammare vid +5 °C: Sex testpersoner växlade mellan hårt arbete och vila. Enligt SINTEF fungerade underställen bra.
- 1995, Svalbard vid −23 °C: Enda underställ under en snöskoteroverall i tre timmar. Resultaten var «mycket lovande».
- 1997, klimatrum vid −10 °C: Sju testpersoner, med och utan lanolin. Underställen behövde inte lanolin för att hålla värmen.