Nærbilde av ribbestrikk med luft i maskene

Uppfinningen

Det är inte bara ullen som gör skillnaden. Det är sättet vi stickar den på.

Historien om Brit och Eilif Lyngstad – stickat med luft och kärlek.

LYNGSTAD, 1994

Det började med att Eilif frös

Eilif drev gården på Lyngstad, och dag efter dag kom han blöt och kall hem från skogen och arbetet på gården. Brit var utbildad konfektionstekniker och hade stickat hela livet. Hon provade ett nytt sätt att sticka, med många fler små luftfickor i maskan.

Eilif tog på sig tröjan, och han slutade frysa. Ryktet gick från gård till gård, och 1994 lånade Brit en miljon kronor, köpte en större stickmaskin i Schweiz och startade produktionen i källaren på bönehuset.

Så fungerar stickmetoden

Ull ensam är inte hela förklaringen. Det som isolerar är den stillastående luften i stickningen – och Brits metod bygger in mycket av den.

Fiskare i blå Hustadvika-tröja ombord på båten 1 2 3
  1. 1
    Luft instickad i varje maska

    SINTEF beskrev stickningen som ”en tjock och öppen struktur” med ”mycket luft mellan fibrerna”.

  2. 2
    Luften håller kvar värmen

    Kroppsvärmen stannar kvar i luftfickorna, även när du tar en paus. SINTEF fann att isoleringsförmågan följer luftmängden i stickningen.

  3. 3
    Ullen gör resten

    Ull kan ta upp mycket fukt utan att kännas blöt, så du håller värmen när du stannar upp efter aktivitet.

Inuti stickningen

Långt inne i stickningen: luft mellan maskorna
Långt inne i stickningen: luft mellan maskorna
KroppsvärmeVärmen från kroppen värmer upp luften i maskorna.
Luft i maskornaStillastående luft isolerar bra – därför håller stickningen kvar värmen.
FuktUllen tar upp fukt utan att kännas blöt.

Två lager för de kallaste dagarna

Havbris innerst och Hustadvika ytterst. Två lager med luft i maskan, gjorda för att bäras tillsammans när det är riktigt kallt.

  • Havbris – Det lätta lagret – innerst, direkt mot huden
  • Hustadvika – Det varma lagret – ytterst
SINTEF: Feltutprøving av LANULLVA undertøy på Svalbard 1995

SVALBARD, MARS 1995

Testad av SINTEF vid minus 23 grader

Arbetare på väg till Svalbard började beställa underställ från Brit, och hon ville veta om det hon hade sett höll måttet. I mars 1995 testade SINTEF underställen i klimatkammaren i Trondheim, med testpersoner som växlade mellan hårt arbete och vila. Slutsatsen var att underställen ”ser därför ut att fungera bra under förhållanden med varierande arbete och vila i kall miljö”.

Samma vecka provades de på Svalbard: tre timmar på snöskoter i minus 23 grader, med Lanullva som enda underställ under overallen. SINTEF kallade resultaten ”mycket uppmuntrande”.

«Jag är 100 % säker på att det var Lanullva som räddade mina tår.»

– Scott Johnson, Arctic Polar – Svalbard, 22 februari 1996, minus 50 grader

»En annan mycket positiv effekt var att underställen höll kroppen varm även under vilopauserna. Jag blev inte kall under pauserna.»

– Expeditionsdeltagare, Island Peak, Nepal – oktober/november 1994

Från arkivet

Dokumenterat från början

Tryck på ett dokument för att se originalet.