Femundløpet 2024
Runt dig fylls Røros trånga gator av ivriga hundar och förväntansfulla hundförare. Högljutt hundskall, nerver och kaos.
High fives och hurrarop följer dig uppför Kirkegata. Du håller andan genom den legendariska 90°-kurvan. Sedan blir det tyst och spänningen släpper taget.
Äntligen är ni i gång. Du och hundarna.
När Annbjørg Bakken var 10 år skrev hon en minneslapp till sig själv. Budskapet var glasklart:
”Du ska bli hundförare när du blir stor!!! Även om du har
ändrat dig nu så ska du bli hundförare!”
Annbjørg håller fast vid barndomsdrömmen och flyttar så småningom till Finnmark för att jobba hos ett av landets bästa långdistansteam. Tre år senare ställer hon upp i Europas längsta lopp, Finnmarksløpet, ett äventyr på 1200 km. Tillsammans med hundarna från Jotka Fjellstue blir Annbjørg bästa förstagångsförare och bästa kvinna över mållinjen. Hon kör in på en imponerande 5:e plats och blir nominerad till priset för bästa hundvård.
”Det är under lopp man lär sig mest. Du blir verkligen utmanad på det du har tränat på, och det är ofta då du får hundar som överraskar, tar ansvar och visar vad som bor i dem”, berättar 29-åringen, som i dag bor i Ålen i Trøndelag.
Åren i Finnmark ger tjejen från Lillehammer den kunskap hon behöver för att starta på egen hand. I dag är Annbjørg en bra bit in i sin andra tävlingssäsong på egna ben, och i hennes hundgård står 15 ivriga huskyar. En stor kontrast till när hon som barn skrev till ‘hund’ på alla mammans inköpslistor i hopp om att en fyrbent vän skulle följa med hem från matbutiken.
Förra årets Femundløp gick inte riktigt som planerat, då både hundar och förare fick bryta på grund av sjukdom. ”I år har jag däremot bestämt mig för att det här ska vi minsann klara”, säger Annbjørg bestämt. Strategin är att njuta och vila mycket.
”Det är extra roligt att köra med egna hundar. Man får ett helt annat ägarskap till allt man gör”, förklarar Annbjørg, som i år kör Femundløpets 450 km-distans. ”Jag känner verkligen att det här är mitt lopp.”
Temperaturen sjunker tidigt till långt under -30°, och till och med Annbjørg måste erkänna att det river ordentligt i lungorna längs vägen. Att klä sig för varierande aktivitet i sådan kyla är ingen lätt uppgift.
”Du står ju där på släden klädd för sträng kyla, och så plötsligt måste du springa uppför ett fjäll. Sådant av-och-på-jobb skulle normalt ha gjort mig fuktig och sedan väldigt kall, men med flera lager ull från Lanullva gick det riktigt bra.”
Trots kylan bjuder det tröndska vinterlandskapet på flera magiska upplevelser, och över fjället mot Søvollen får hundföraren en solnedgång av det sällsynta slaget. Runt Annbjørg färgar solen fjälltopparna röda, och framför släden springer åtta hundar i fin takt. Det här är belöningen för allt slit, för allt man offrar under en säsong och för höstträningens långa timmar i regn, snöblandat regn och lera.
”Över fjället där grät jag lite på släden”, erkänner Annbjørg. ”Mina hundar jobbar så otroligt bra i alla uppförsbackar vi möter, och så den solnedgången dessutom. Sånt blir man ju rörd av.”
Fördelat på checkpointerna Søvollen och Tynset får tre av hundarna kliva av med mindre skador. Lykke, Centi och Kora får därmed åka bil tillsammans med handlerna resten av loppet.
Som resultatlistorna i långdistanslopp med hundspann ofta visar är det ingen självklarhet att man når målet. Under långa lopp är det viktigt att göra bra val, ta hand om hundarna från start och ha lite tur. Små fel och missöden kan få stor betydelse efter flera hundra kilometer.
”Jag tycker ju väldigt mycket om att arbeta med djur, och i en sport som hundspannskörning blir djurvälfärd väldigt viktigt”, berättar Annbjørg. ”Då är det tryggt att veta att du också kan göra bra val och fortfarande tänka på djurvälfärd i kläderna du bär. Med Lanullva vet du att du får etisk produktion och att fåren har det bra.”
Att köra de sista 200 km med fem hundar kan vara en tuff uppgift, men Annbjørg är optimistisk. ”Hittills har vi kört lugnt och fint, och de fem hundar som är kvar är otroligt bra. Så om jag fortsätter att göra rätt val tar vi oss hela vägen i mål.”
Ut från loppets sista checkpoint ylar och hoppar de fem kvarvarande hundarna av iver. Det råder ingen tvekan om att Loke, Nasa, Lava, Grim och Grå är redo för turen över fjällen mot Røros.
”Att se den glädjen så långt in i loppet är överväldigande som förare. Man blir väldigt rörd av att de fortfarande vill slita häcken av sig efter att ha sprungit så långt”, berättar Annbjørg stolt.
Sista etappen börjar med branta uppförsbackar, och Annbjørgs hundar jobbar som gudar. Varje gång det finns tecken på stopp drar ledarhunden Loke i gång en ylkör medan han hoppar i selen.
”Att gå i mål med mina egna hundar efter en träningssäsong med tunga spår och osäkerheter – då är det väldigt stort att klara det. Även om man hamnar mitt i resultatlistan känns det som en seger”, berättar en tydligt rörd hundförare som gick i mål med hundar som fortfarande ville springa vidare.
